Moralisk lag

Konsekvensetik brukar väl det kallas. Även när det är klätt i religiösa termer.

Japp, det stämmer Erik!

"Det ena är sitt eget bästa och det andra slutmålet är Guds och universums/andras bästa. Det ena är rättfärdigt det andra är orättfärdigt."

Det kanske inte är så enkelt.
Mitt bästa är inte en motsats till andras bästa.
Guds kärleksbud är att jag ska älska min nästa och mig själv lika. Det jag unnar andra ska jag också unna ming själv, det jag unnar mig själv ska jag också unna andra.

Filmen "A beautiful mind" handlar om John Forbes Nasch som fick nobelpriset för denna upptäckt (egentligen inom det ekonomiska området) att om jag gör vad som är bäst för mig OCH för omvärlden, så når jag största framgången.

Det tror jag är rättfärdigt = vad Gud vill.

***************************************************************************************

Lyse du i din vrå och jag i min.

Erik (igen): Efter att ha funderat en stund så undrar jag om inte konsekvensetik mer ser till konsekvensen av den faktiska handlingen medan det jag ovan försöker skriva om ser till intentionen, men jag är lite osäker på konsekvensetiken (även om jag har läst något om den under min lärarutbildning).

Ylva: Som du konstaterat så är det jag skrev i bloggen en förenkling av resonemanget (det blir så av en nödvändighet när man komprimerar 150 tätt skrivna sidor till några rader). Jag lutar nog ändå åt att Finney har rätt i det han skrev. Däremot kanske jag poängterade handlingen mer än "varandet". Om jag förstår Finney rätt så är det hela ens varande som antingen är vänt mot Guds och andras bästa eller sitt eget bästa.

Jag är nog mer inne på (och Finney också om jag förstod honom rätt) att när man har Guds och andras bästa för ögonen (som ett slutmål) så kan man också göra saker som är bra för en själv, men det är inte det som är slutmålet för intentionen utan slutmålet är då Guds och andra människors bästa. Ex. För att ära Gud måste jag sköta om Hans tempel, som ju är min kropp. Och när jag då sköter om Guds tempel så blir det väl även för mig, men det är inte det som är mitt yttersta slutmål. På samma sätt kan man om man har sitt eget bästa för ögonen göra saker som är bra för andra. Ex. man kan ge till välgörande ändamål för att stilla sitt eget dåliga samvete. Andra blir då hjälpta men slutmålet för min intention är då att tillfredsställa mig själv vilket faktiskt är ett egoistiskt motiv.

Ang. Det andra budet tänker jag så här:
Budet lyder: "Du skall älska din nästa som dig själv."
Jag tänker att i detta bud tas det för givet att man älskar sig själv, nu talar jag inte om känslor dvs. att man tycker om sig själv för det är inte säkert. Utan i det att man älskar sig själv tänker jag att det ligger att man bryr sig om sitt eget, man gör vad man kan för att få mat och bostad och saker som man behöver. Detta ligger i vår mänskliga natur och det är det inget fel med, Gud har lagt ner en överlevnadsinstinkt i oss. Detta tänker jag tas för givet i budet och budet säger sedan att vi skall älska vår nästa som vi älskar oss själva (alltså är det inte ett bud om att vi nödvändigtvis måste tycka om oss själva, jag kan ju visserligen ha tolkat det hela utifrån fel utgångspunkt, vilket då ger en inte helt korrekt tolkning men så tänker jag om det). Vilket fall som helst så är detta det näst största budet, det största budet är att vi skall "älska Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft och av hela ditt förstånd."

Vet inte om det blev något klarare hur jag tänker, tankarna är ju fortfarande hejdlöst komprimerade, men ändå....

Somliga fastnar i den filosofiska funderingen: när jag själv får något ut av en god handling, så är det ju egoistiskt och därför inte rätt. Alltså är det fel (egoistiskt)att göra goda saker. Och så vet man inte vad som är rätt och fel.

Jag tror att det man gör med baktanke är "fel".
Har funderat på det en tid.
Om jag ger "för att någon ska se att jag ger", så har jag som Jesus säger "redan fått ut min lön".
Om jag ger i det fördolda så "har jag lönen kvar" att få ut senare, genom erkännande från Gud. Ofta gr jag saker med baktanke, men jag strävar bort ifrån det. Om jag gör något jag anser gott i stunden, utan att förvänta mig något, (varken muntligt erkännande, kändisskap, positiva nickar eller någon annans vetskap om min "godhet"), men det blir tokigt, så har jag ändå gjort något gott i Guds ögon, tror jag.

Men jag är på tok för naiv emellanåt, och felen kan därför bli många.
Men om jag då blir lurad så är det den andres sak att stå för inför Gud, inte min.
Så tänker jag. Men det måste jag nästan för att stå ut med min naivitet emellanåt...

***************************************************************************************

Lyse du i din vrå och jag i min.

Jag håller med dig Ylva. Och som du skriver så är det inte ett helt enkelt område (dock tror jag det är viktigt). De första kapitlen i Finneys bok (Systematic Theology) var nog något av det mest tankekrävande jag har läst, tror jag...

Ha det gott!