Filmatiseringens tidevarv

Läser i Svenska Dagbladet att alltfler svenska succéböcker blir filmatiserade.

Det verkar vara ett sätt för både filmmakare och bokförlag/författare att tjäna pengar på varandra:

–Man gör det till en stor marknadsföringsgrej och skriver att filmrättigheterna såldes för en miljon dollar när boken kommer ut påstår en litterär agent (alltså en person som förhandlar med förlag och filmbolag å författarens vägnar) i artikeln. Längre ner i artikeln läser jag att Med en bok är den stora fördelen att det finns en potentiell publik redan från början. Det hjälper mycket när man ska finansiera ett projekt. Det är tuffare med en originalhistoria.

Nu har jag vänner till mig som antagligen oreserverat välkomnar den här utvecklingen. En (mycket) god vän påstår exempelvis att h*n aldrig har läst en bok. Men samma vän brukar ha ruggig koll på filmer. Nu får alltså h*n möjligheten att ta del av de här berättelserna "på sitt språk". Och det är väl bra.

Själv är jag lite kluven. Jag har hittills aldrig sett en filmatisering som inte gjort mig besviken. De bästa filmatiseringarna är där författaren själv haft insyn (och vetorätt) i projektet. Som Harry Potter-filmerna (som faktiskt har med det viktiga i storyn utan att vi ska ha behövt läsa böckerna för att förstå filmen. Vidare stämmer det mesta av detaljerna. Snyggt jobbat!). Och exempel på motsatsen? Tja, varför inte "Troja", som påstås vara en filmatisering av Illiaden. Joru, tjena.

Det ska dock bli kul att gå med min vän och se filmatiseringen av "Låt den rätte komma in". Läser John Ajvide Lindqvists senaste just nu ("Pappersväggar") och den är helt magisk. Liksom "Låt den rätte..." också var. Otroligt sorglig, vacker och otäck. Samtidigt. Ska bli kul att se om de fångat det på film.