Bitterhetens ursprung

Idag har vi haft barnvälsignelse på kåren för vår dotter, Ebba, som vi fick i augusti. Det var en fantastisk gudstjänst där vårt lovsångsteam och musikkår hjälptes åt att ha ansvar för musiken i gudstjänsten. Det var mycket folk och en ”helig” stämning.

Efter gudstjänsten hamnade jag i ett samtal med en av våra medelålders medlemmar. Ni vet en så där fantastisk klok och tänkande människa som man önskar att man själv en gång kommer att bli. Vårt samtal kom att handla om den bitterhet som man ibland möter hos äldre medlemmar och även hos äldre officerare. Att det kan vara svårt att mötas på grund av stil och ordval är ganska lätt att förstå men det borde trots allt vara lätt (åtminstone lättare) att stå över. Men varifrån kommer bitterheten som går utöver detta? Bitterhet som gör att man inte ens kan glädjas över goda saker som sker i församlingen. Människor som kritiserar med orden ”Det här är inte Frälsningsarmén”?

Naturligtvis har varje människa sin historia men i ett försök att förenkla så tror jag att för några ligger förklaringen i hur de ser på sitt eget engagemang i kåren. Om den yngre generationen inte tar över den verksamhet som de själva har kämpat med genom åren upplevs detta som kritik av det egna engagemanget. Känslomässigt upplever man att det egna engagemanget inte var något värt. Vad man önskar att den Heliga Ande skulle uppenbara att bara för att det är fel nu betyder inte att det var fel då. Varje generation bör leva efter ” gör inte som de gjorde, sök det de sökte”. Varje människa borde få tjäna Gud i linje med sina talanger och sin glädje, inte utifrån hur den tidigare generationen har gjort.

Även om ”bara för att det är fel nu betyder inte att det var fel då” låter bra och stämmer i de flesta fall, så finns det nog tyvärr personer där det snarare handlar om att, det är fel nu och det var även fel då. Den bitterhet som kommer ur ett sådant engagemang är tyvärr mycket svårare komma åt eftersom en acceptans av förnyelse blir att acceptera något av en livslögn. Vem orkar det? Det är mycket jobbigt när man är ung och möjligheten till förnyat engagemang finns kvar. Att göra det när tiden är på väg att ta slut kräver gudomlig försoning.

Bitterhet i våra kårer är ett tärande gift och jag hoppas att själavården runt detta fungerar på många ställen. För mig gav dessa förklaringsmodeller en hjälp i att förstå varför vissa saker händer och varför vissa saker blir sagda. Tänk om vi bara förstod lite mer om varandra och oss själva, då skulle församlingarna se annorlunda ut. Framåt tillsammans för Jesus!