5 sekunder och fräscha toaletter

Om du visste hur rätt du har,Matek!

Jag var nyinflyttad och upptäckte att det fanns en FA-kår i stan. Har en viss faiblesse för Frälsis (Var soldat några korta ungdomsår). Så jag blev glad och försedd med mitt allra vänligaste leende och en rejäl slant till kollekten gick jag dit till Helgelsemötet en söndag. Ingen hälsade, alla glodde surt. De såg ut som de trodde jag skulle stjäla ur kollekten. Hur det var på toaletten vet jag inte, den besökte jag inte.
Kände mig som en idiot. Ut så fort som möjligt - dit går jag aldrig mer!

Började besöka en annan kyrka i stan. Vilken skillnad! "Kom här, vi ska fika nu! Sitt här tillsammans med oss." Det var ju bra, men jag ville ju allra helst vara hos Frälsis, men om man inte är önskvärd vill man ju inte tränga sig på. Alltnog, efter några månader stötte jag ihop med en soldat med bössa utanför livsmedelshallen. Hon var faktiskt vänlig och fullt pratbar och önskade välkommen till kåren. Repade mod och gick dit igen. Kåren hade fått en ledare som hade infört lite nya rutiner, och i dessa ingick att man hälsade vänligt på nya mötesbesökare och intog en vänlig attityd i största allmänhet.

Sen gick det jättebra. Jag blev en trogen mötesbesökare och för ett par år sen blev jag civilmedlem. Jag är nog inte ensam om min erfarenhet. En mötesbesökare på kåren berättade för mig att hon erbjudit sig att hjälpa till med en aktivitet, och fått till svar att det inte behövdes för man var redan tillräckligt många.

Nu förstår jag att många tycker att jag är elak och negativt kritisk, men så är det inte menat. För det mesta går det nog bra. Förmodligen hade jag bara otur första gången jag var på kåren och säkert menade ingen något illa, men jag kände mig osäker och undanskuffad när ingen hälsade på mig. Jag var säkert välkommen men det kändes inte så.

Vi måste nog tänka på hur vi bemöter nya mötesbesökare. Vi behöver ju inte vara så översvallande så att vi skrämmer bort folk, men en vänlig hälsning och en inbjudan att sitta med vid kaffet om det är aktuellt kanske inte är helt fel.

gerry

Matek. Vilken strålande idé att börja med fika! Har faktiskt aldrig tänkt så långt. Min enda betänklighet är att det ju kan finnas de som vill ha lite distans och känna sig för. Undrar hur ni gör med dem.
Sveeli. Tänk så viktig den där "soldaten med bössan kan vara". Hoppas att det där med sura miner och avvaktande attityd tillhör det förflutna.

Jag tror mer på er idé om mingel innan gudstjänsten än på kyrkkaffe efteråt.
Har du kollat på www.shipoffools.com ? Om inte, gå in på "Mystery Worshipper" och läs recensionerna från gudstjänster i olika kyrkor.

Det där som du säger Sveeli är väldigt intressant, och viktigt! Du hade ju en viss koppling till FA redan vilket jag antar förklarar varför du gav det en till chans. Men de allra flesta, som inte har den bakgrunden... skulle de göra ett till försök?

Har under hösten arbetat med hur FA i Moldavien kan finnas på internet, och även där är det ju precis samma saker vi behöver tänka på. Att skriver någon en kommentar på FA:s Facebook-profil, hur viktigt är det inte då att de får ett vänligt och snabbt svar! För, kanske är h*n som kommenterat en blivande soldat, vän eller sponsor? Men om denne nu inte får någon respons på något sätt, eller svar på sin fråga genom vår Facebook-profil, kommer denne då anstränga sig ytterligare för att kontakta oss? Nä. Troligen inte. Och så har vi kanske förlorat en generös sponsor, eller blivande Frälsningssoldat, eller trogen förebedjare.

Så att läsa först Mateks text, och sedan din Sveelis historia om bemötandet och hur "soldaten med bössan" hjälpte dig är så viktigt! Och nu när jag just påbörjat samma uppdrag för FA i Ukraina istället, så är det så bra att ha detta i bakhuvudet. Hur viktigt första intrycket är, varesig det i på gudstjänsten, i livsmedelshallen eller på Facebook.

Jag är den förste att välkomna vår "nyordning" på kåren i Linköping. Tänk att få dela måltid tillsammans, så ser jag på vår fikastund. I söndags fick jag nåden att vara mötesvärd och säga välkommen till Guds hus. Underbart! Detta med fika i inledningen av gudstjänst kan innebära som en kvinna, van mötesbesökare hos oss, sa: "Är det offentlig gudstjänst idag?" Ja hon kände sig lite tveksam eftersom fikastunden var igång när hon kom. Men genom min tjänst för Gud i söndags så kunde jag frimodigt hälsa henne välkommen till gudstjänsten. Hon intog sin plats och blev rikt välsignad. Glöm inte att varje uppgift i kåren är en tjänst för Gud oavsett om det handlar om att fräscha upp toaletten eller hälsa välkommen till Guds hus!

Vi har på Limhamn kört med "fika i början" ett tag nu och jag tycker att det är kanon! Det ger en stund av att varva ner och "landa" ordentligt, samtidigt som det blir lite spontana vittnesbörd i samtalen. Älskar det!

Ett tag hade vi också på kåren något vi kallade för "Söndagmiddag", som var en Gudstjänst där just samlingen kring bordet blev det centrala. Tanken var väldigt enkel - vi har flera generationer i kåren, flera personer som kommit nya, flera som varit med länge, vi är ur olika samhällsklasser (HALLELUJA!), vi är barn, vuxna och äldre. Vi är olika vana vid olika kyrkliga former.

I stället för att försöka göra en "något för alla"-Gudstjänst (vilket är lovvärt - gör ett försök!) så tänkte vi helt enkelt "...men äta är något vi alla kan. Och det är ett sätt att skapa ett tillsammans utan att folk måste agera på något speciellt sätt". Så sagt och gjort.

Och vet ni - det var de bästa Gudstjänster jag varit på. Alla generationer. Alla samhällsklasser. Medlemmar och ännu-inte-medlemmar. Sådant där härligt "Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus"-firande. (Gal 3:28)

Vi åt, och mellan varmrätt och efterrätt höll någon en liten kort predikan och det lämnades plats för bön. Och det var det.

Nu finns det säkert invändningar mot det här sättet att fira Gudstjänst - var fanns en stund av gemensam tillbedjan, var fanns det personliga vittnesbördet, etc. Och jag tror inte att vi kommer att komma fram till en enda "rätt" Gudstjänstform. Jag tror, faktiskt, att variation kan vara bra.

Men jag älskar, älskar, älskar när vi kan fira Gudstjänst tillsammans. Och när alla murar mellan oss - klass, generation, församlingstillhörighet, etc - bara rivs och vi blir ett i Kristus. Det är Det Bästa (tm). Om ni frågar mig, alltså ;)

-

http://www.mackanandersson.se

Härligt Mattias vi följer er på avstånd och dyker upp vartefter!