Upplevt vid Grytan

like!

Matek!

Precis som du känner jag ett inneboende motstånd. Stå och tigga alltså! Känns inte alls bra. Men man man måste övervinna sig själv, så jag ska ut. Hade ett pass Första Advent och har skrivit upp mig för flera. Som pigg pensionär har jag ju all tid i världen, och när man väl står där känns det bara fint. Människor är så generösa och vänliga och en del stannar och pratar. Tack för att ni finns, sa en kvinna till mig förra året och så stoppade hon en femhundring i min bössa.

Den roligaste episoden från årets grytvaktande, för mig personligen.

Jag hade stått en liten stund när plötsligt en rätt stor och aggresiv man dyker upp.

- Frälsningsarméns julgryta! Är det den vanliga grytan, det?
- Eh, ja... Det är Frälsningsarméns årliga julinsamling...
- Varför har ni inte stått här tidigare?

Mannen var otroligt upprörd och jag försökte lugna situationen.

- Vi är inte så många som kan stå vid grytan.
- Men jag har letat efter er FLERA ÅR!

Jag visste inte vad jag skulle säga. Mannen var tydligt upprörd och uppjagad.

- Nå, dåså. Då är det väl dags att ge ordentligt då. Man vet ju inte när ni kommer tillbaka!

Och så la han en femhundring.

--

Det är så otroligt häftigt att faktiskt få vara med om Julgrytan. Få insamlingar har samma goodwill. Folk saknar oss när vi inte står ute med grytan!

Håller för övrigt med om allt annat som skrivits här - kontakterna är jätteroliga. (Lyckades exempelvis träffa en kompis kusin nu senast. Enligt det gamla "Jaha, du är med i Frälsningsarmén. Men då kanske du känner...")

Gud välsigne dig, Matek. Läser ofta dina blogginlägg med stor behållning, även om jag inte svarar alltid.

-

http://www.mackanandersson.se

*Klickar på Gilla-knappen*

Så intressant det är att höra att vi är så många som initialt har någon form av "motvilja" att stå vid grytan för att efter några minuter in på sitt första pass tycka det är helt okej och sen faktiskt på slutet tycka det är riktigt kul... Och jag gillar just detta att det finns de som verkligen kommer fram och blir uppriktigt glada att se oss!!

Sveeli skriver om att tigga.

Förr vet jag att man kallade insamlandet för att tigga. Själv menar ajg att tiggeri, det är när man samlar åt sig själv genom att skapa medömkan (åt mina sex svårt sjuka barn och min gamla mamma...)

jag tigger inte när jag står med grytan.
Jag samlar in till andras behov.
Dessutom nämner en del här att det tom innebär viss uppoffring för egen del.
Detta är inte tiggeri.
Detta är gudstjänst...

***************************************************************************************

Lyse du i din vrå och jag i min.

Matek, tack för Dina givande reportage, inte minst detta!

Du är en gudabenådad krigskorrespondent, som inte bara säkerställer Linköpingskårens plats på Armékartan, utan också kan få nostalgiker att oftare tänka i framtidsinriktade banor.

Med vänlig hälsning.
Sven B

Håller helt med dig Ylva!
Det är fint att kunna stå där för att andra skall kunna se lite ljus i tunneln.

Vad glad jag blir för era berättelser och tack för vänliga ord. Fyll gärna på med dråpliga eller trosstärkande berättelser.

Visst är det "fint" att stå vid grytan men för mig är det med ett visst motstånd, bättre än så är jag inte.

Kan bidra med en liten julgrytehistoria som hände för några år sedan. Vi hade då en vaktmästare som bott på Sagahemmet och var placerad hos oss för arbetsträning. Han var en drogfri narkoman, stor o lång, med narkomanens typiska svängande armar och långt svepande hår. "Kalle" skulle hämta in vår julgryta då dagen var slut. Han tar grytan och ska gå mot kåren då en korvgubbe på torget börjar skrika: "Titta han stjäl Frälsis gryta!"
Det blev stor uppståndelse och "Kalle" kunde inte hindra sitt gamla hetsiga humör. Med julgrytan under armen, (troligen också svärande) började han jaga korvgubben som skrikit. Tumultet slutade innan slagsmålet bröt ut på allvar då en annan korvgubbe skrek: Han jobbar åt Frälsis!
Vi har tillsammans med Kalle många gånger skrattat åt episoden. Kalles start i Frälsis var dock en god början på rehabilliteringen. Han är idag ansvarig för eftervård av narkomaner i Uppsala kommun, och berättar gärna själv om sitt julgryteäventyr.

matek & mackan, era upplevelser vid grytorna är så målande skildrade - ni är verkligen fina representanter för den unga Frälsningsarmén.

ALLA ni som ger av er tid till att vakta julgrytorna önskas Välsignelse. Utöver de viktiga inkomsterna till angelägna ändamål, är det ovärderligt att ni finns mitt bland människorna för samtal och gemenskap.

Vänligen AKJ

AKJ - smickrare där! "den unga Frälsningsarmén". Jo, jag tackar, jag... ;)

-

http://www.mackanandersson.se

mackan - allt är visserligen relativt - men era bästa år pågår ett bra tag till . . . .

I min ungdom ("på stenåldern", som gerry skrev en gång), sjöng vi denna kör på Bibellägren :

"Att vara ung - ja, det är stort
att vara frälst dock större är.
Att vara Både ung och frälst, det störst av allt i livet är."

M V H - A K J

Jag var på besök hos en kompis som var ganska färsk som officer och kårledare. Hon skulle stå vid julgrytan och jag fick order att ställa mig utanför bolaget och sälja Stridsrop. Jag hade jeans, näbbstövlar, grön dunjacka och arméhatt. Det var 15 minusgrader och snålblåst. Efter en stund glömde jag totalt bort kylan och snålblåsten, det var jättekul att stå där och folk kom fram och pratade och skulle förstås ta reda på vad jag var för en figur - det var sannerligen befogat! Alla var jättetrevliga och jag sålde hela stridsropsbunten och hade hyfsat med pengar i bössan.

Jag stod ju inte grytvakt, men lärde mig snabbt att inse värdet av att synas och finnas till på stan. Och jag tinade upp så småningom när jag kom in.

Gott att du tinade upp, TR... ;-)

Ang. Stenåldern så var det faktiskt när jag var liten, eftersom ett litet "Bergh" kan kallas för "sten".... ;-)

Även vi stod med julgrytan under skyltsöndagen i år, tyvärr helt utan musik (jag borde tagit med synten ut...). Men vilket fall som hälst så stod det till och med i tidningen om oss efteråt.. (tyvärr hittar jag den inte nu...)

Idag när stod jag vid julgrytan (eller kanske skall jag skriva igår, för nu är det ju faktiskt ett nytt dygn) på Överby köpcentrum utanför Trollhättan så kom det en man som såg väldigt allvarlig ut och gav ett bidrag. Det var ungefär -10*C och då får jag se att han står med en mjukglass i ena handen. Jag säger: Det där ser väl lite kallt ut nu? Då skiner han upp och säger: Men det är ju så gott! och så går han vidare med ett leende på läpparna.