En tanke

…Ytterligare en steg närmare fördärvet. Men oroa er inte. Detta är inte en blogg.

Bara en fundering.
…Eller kanske mer en slags inre monolog, med tillhörande intresseanmälan.
…Eller så är det bara flummigt felstavat svammel.
…Eller så…tja, ni får själva avgöra vad detta är.

Hursomhelst…

Jag gör (som väldigt få människor vet) väldigt mycket som ingen någonsin vare sig få se eller höra. Poesi, musik, musik-poesi, poesi-musik och annat relaterat eller orelaterat.
Detta har jag alltid gjort. Det är en lika naturlig del av mig som att regndroppar ur mina ögon sett alltid blir som flytande speglar.

Vissa har kallat det en gåva…och visst får folk tro det om dom vill, men om det är en gåva så verkar det vara en gåva som verkar i det fördolda.
…Eller kanske mer realistiskt så det nog så som min lärare i Related Applications of Music en gång sa (då jag studerade Music performance and production vid East Berkshire Collage 95-97):

”Steff, your a brilliant musician and you could great things with the stuff you do. You’ve got the know-how and you’ve definitely got the talent…you just lack ambition.”

Han hade förstås rätt. Jag har alltid varit ambitiös i mitt skapande. Skum, konstig och (som många, för någon anledning, tyckt om att säga) oseriöst, kanske, men tro mig…det finns alltid en djupare tanke bakom allt.

Men när det gäller att sprida mina…ehhh, verk (?) så saknar jag helt enkelt ambition. Några exempel:

Min mest kända produktion är utan tvekan ”Sara, we miss you” från -99. En slags spontan skiva till en vän som hade flyttat till USA. De trycktes i ungefär 5 exemplar…varav en är min.

Mitt mest kända diktverk ”the crying fish” från 98, har lästs av cirka 4 personer. Kanske inte så konstigt med tanke på att det bara finns en enda kopia…och den är i min bokhylla (en gåva till min fru innan hon blev den hon numera, utfrån mig, anses vara).

…Dessa var bara några axplock från min kreativa barndom/Tonår. Sen dess så har jag skrivit…tja, väldigt mycket mer. Jobbar just nu på en Pop/Metal/Tango/Skräk-komedi/Musical i tre akter. Men jag har fortfarande aldrig försökt nå ut till en större publik.

Men när jag skickade in första delen av novellen ”…Som av mig” till Mackans lilla tävling så slog mig tanken att jag kanske kan göra ett försök till att vara…ehhh, som andra…Ni vet…ambitiös och så…

…Hmmm, bara en fundering så här i natten.
Hmmm