peppes blogg

Nu är vi framme i nutid och då man ser tillbaka på mitt långa vittnesbörd kanske någon undrar varför vi inte blev officerare tidigare. Det är absolut en befogad fråga. Det är ju inte så vanligt att man blir officer då man blivit en bit över 60 år gammal. Mitt svar är att jag tror att Gud har en perfekt plan för varje människas liv och Guds plan för våra liv var att vi skulle bli officerare just då vi blev det. Det kan naturligtvis också ha varit så att han kallade oss till officerare tidigare, men att vi var så upptagna att utföra Guds verk att vi inte hörde hans kallelse. För min del tror jag på det första alternativet.

Så flyttade vi till Lettland sommaren 2009. Det var en stor omställning. Men vi var beredda på det. Vi visste att detta var rätt väg för oss just då.

Vi har fantastiska medarbetare i Lettland. Det är fantastiskt att vara en del av en växande armé. Vi har nu varit i Lettland i två år och på våra sju kårer och fyra utposter har man under de två åren invigt mer än fyrtio soldater och mer än tjugo juniorsoldater. Vi har just nu åtta kadetter på officersskolan och om alla klarar sig fram till ordinationen sommaren 2012 ökar vi antalet lettiska officerare med 72 procent!!

Vi hade varit ledare för Frälsningsarméns Sociala Institut i tjugo år! Det var som om den Helige Ande viskade i mitt öra: ”Det är inte så att det är dåligt det ni gör, men det kanske räcker nu.” Då jag hörde det kunde jag bara hålla med.

Jag höll nästan på att glömma det. Jag måste ju skriva om skrivandet. Det sysselsätter mig minst ett par timmar varje dag, sju dagar i veckan, året runt. Normalt sker det någon gång mellan 4 och 7 på morgonen. Jag måste skriva några ord om vår kallelse att skriva.

Vi kom alltså tillbaka till Stockholm tolv år efter vår flytt till Norge. De fem sista åren innan vi flyttade från Stockholm hade vi bönesamlingar i vårt hem varje fredagskväll. Tillbaka i Stockholm ville vi ta upp den traditionen igen. Men fredagskvällarna var ingen bra kväll. Dels hade vi ofta helgkurser som började på fredagskvällen, dels hände det med jämna mellanrum att vi var ute och predikade på helgerna. Så det fick bli torsdagskvällar med Bibel, Bön och Lovsång i stället.

Då det blev känt i Sverige att vi var på väg tillbaka till hemlandet fick vi en fråga från dåvarande socialchefen om vi var villiga att arbeta för socialtjänsten och starta Frälsningsarméns Sociala Institut.

Under många år har Rut och jag haft den fantastiska förmånen att resa runt i många olika länder som talare i kurser, mötesserier, kongresser och många andra sammanhang.

Under tio år var vi, tillsammans med David Kjellgren, talare på bibeldagar i Vallersvik. Det var Templet i Göteborg som inbjöd till dessa dagar mellan 1978 och 1987. Människor från alla delar av Sverige och även från Norge samlades till dessa helger i september varje år. Människor kom med en längtan att uppleva ett djupare liv med Kristus, en längtan att bli döpta med den Helige Ande. Det skedde alltid märkliga under de helgerna. Det gör gärna det då människor kommer samman med en djup törst och längtan i sina liv. Jesus sa ju: ”Kom till mig alla ni som törstar.”

Så flyttade vi till Norge. Även om kulturen är snarlik den svenska var det en stor omställning. Dessutom kände vi inte en enda människa i Norge. Yngste sonen var tre veckor gammal då flyttlasset gick till Norge.

Det skulle bli ett slut på fredagskvällarna i Sollentuna. Gud sa det först till Rut. Eller det kanske är så att hon lyssnar bättre än jag. Till slut förstod till och med jag att gud önskade en förändring i vårt uppdrag. Jag kommer ihåg att jag sa till Gud: ”Om du säger det tillräckligt tydligt så att jag förstår att det är du, kommer jag att åka vart som helst när som helst.”

Vår upplevelse av Andens dop förvandlade våra liv och fick många konsekvenser.
En av konsekvenserna var att vi öppnade vårt hem för en öppen bönesamling varje fredagskväll. Vi hade en längtan att dela med oss av det som Herren hade gjort i våra liv och vi såg vilken längtan det fanns hos många att komma in i en mer levande gudsrelation.

Vi satt och drack kaffe i soldatrummet efter söndagskvällsmötet på sjätte kåren. Det hade varit ett speciellt kvällsmöte och nu satt alla och hade det trevligt tillsammans. Till slut föreslog kårledaren, major Lundkvist, att vi skulle avsluta dagen med att böja knä vid våra platser och tacka Gud för dagen, och det gjorde vi.

Vi hade suttit hemma hos oss hela söndagseftermiddagen för att samtala och be. Sedan blev det dags att åka in till Stockholm för att gå på söndagskvällsmötet på sjätte kåren. Hornmusikkåren skulle spela och stängmusikkåren skulle sjunga. Det gjorde vi varje söndagskväll.

Många år hade gått sedan den dagen jag befallde mamma att böja knä tillsammans med mig i lägenheten på Lidingö.

Rut och jag hade gift oss och fått vårt första barn. Vi hade köpt vårt första hus, ett radhus i Sollentuna, och både Rut och jag hade bra arbeten som vi trivdes med. Vi var båda musikledare på Sjätte kåren även om jag för min del inte hade speciellt långtgående religiösa intressen. Jag trivdes med livet och förmodligen hade inga argument i hela världen kunnat få mig att bli motiverad för att ändra något i mitt liv.

Avundsjuka är förmodligen den effektivaste evangelisationsmetoden. Paulus har förmodligen rätt då han säger att avund ibland kan vara det enda sättet att nå fram till människor med budskapet (Rom 11:14).

På söndag bär det av västerut i Lettland. Vi ska ha förmiddagsmöte i Liepaja på västkusten och eftermiddagsmöte i Ilmaja på väg tillbaka till Riga.

I Leipaja kommer jag att predika över ämnet "Varning för tjuven". Tjuven är lös ibland oss och han vill stjäla, slakta och döda. Men det finns ett alternativ till att bli bestulen och dödad. Vi kan få liv genom Jesus som har kommit för att ge oss liv, liv i överflöd (Joh 10:10).