Den karismatiska teologin förenar oss

peppe - Jag har tyvärr inte lyckats komma in på din hemsida idag. Har försökt flera gånger men sidan visas inte. Därför kommenterar jag bara din rubrik den här gången...

Den karismatiska teologin förenar oss, säger du.

Jag säger istället så här: Det som förenar oss kristna är tron på...

1) Inkarnationen
2) Treenigheten

Detta är kristendomens kärna, kan man säga. I övrigt kan det se ut lite hur som helst.
Kommer inte ihåg nu var jag läst detta men jag tror att det var i boken "Äkta Kristendom" av Lars Thunberg. Och för mig är det närmast en självklarhet, att om man inte tror på inkarnationen (Guds människoblivande i Jesus Kristus) eller treenigheten (Gud = Fadern, Sonen och den helige Ande), kan man inte heller kalla sig för kristen.

Däremot behöver man inte alls bekänna sig till den "karismatiska teologin", för att vara en bekännande kristen. Det är upp till var och en om man vill vara "karismatiker i hjärta och själ" eller inte.

Hej Kattis och tack för din kommentar.

Det har hänt något med servern där vår hemsida ligger i dag. Det händer dessvärre ibland. Det var inte så länge sedan det hände på Blod och Eld heller.

Men nu funkar det!! Försök igen på www.rupeba.se

Så till din kommentar. Formuleringen "Den karismatiska teologin förenar oss", var alltså inte min formulering utan rubriken till den artikel jag hänvisade till.

Själv tycker jag att den är både rätt och fel:
Då tiotusentals katoliker, pingstvänner, lutheraner, baptister, metodister, frälsningssoldater berörts av den karismatiska förnyelsen och kan prisa Gud tillsammans utan hinder av de stundtals stora klyftorna melland kyrkorna, så är väl det et uttryck för att den karismatiska väckelsen förenar.

Men, man kan lika gärna säga att den karismatiska väckelsen splittrar. Varje väckelserörelse är splittrande. Människor måste omvärdera och ta ställning. Några kommer alltid att tycka att det gamla invanda är bäst medan andra hänger sig åt det nya. Väckelse är splittrande: Reformationen, den baptisktiska väckelsen, pingstväckelsen, Livets ord. Väckelse är splittrande. T.o.m. Jesus kunde uppröra känslorna så till den grad att allt folket ropade "korsfäst", fastän Jesus bara hade gjort det som var gott.

Men läs själv vad Sanley Sjöberg menade med sin artikel. Nu funkar det.

mvh
peppe

Nu har jag läst artikeln och jag kan inte alls hålla med Stanley Sjöberg. Nu är vi alla individer och därför mottagliga på olika sätt, men jag för min del är precis raka motsatsen till en karismatiskt troende i mina reaktioner. Det sitter nog i min medfödda personlighet, tror jag. Inte är väl jag en sämre människa för det?

Den karismatiska teologin handlar om en dimension av kristen tro som är starkare än kontemplativ andlighet...

Därför måste fler börja predika karismatisk tro som är något mer än den meditativa eller psykologiska tillämpningen av bibeltexterna.

Nej och åter Nej! Ta inte min kontemplativa tro ifrån mig. Människor i vår tid är stressade ändå så det räcker. Jag också. Den kontemplativa andligheten går mera på djupet än den karismatiska väckelsen. Det är den förkunnelse och trosutövning som verkligen går på djupet som också förmår att förändra - åtminstone i det långvariga perspektivet. Det är min egen erfarenhet och övertygelse.

Risken i vår tid är uppenbar, att den etablerade pingströrelsen och alla vi olika frikyrkokristna i vårt land, låter oss påverkas mer av lågmäld evangelikal teologi.

Det är ingen "risk", som jag ser det. Det är istället min förhoppning.

Hej Kattis
Stanley Sjöberg framhåller ju i sin artikel att även kontemplativ tro är viktigt. Jag anser att båda behövs.

Jesus var karismatisk i sin tjänst (karismatisk i betydelsen av Andens kraft, tecken och under mm). Jesus var även kontemplativ (kontemplativ i betydelsen att han ofta drog sig tillbaka från tjänsten bland människorna för att vara ensam med Fadern)

Jesus befaller oss att gå in i vår kammare och be. Jesus befaller oss att gå ut och göra folk till lärjungar.

Problemet, som jag ser det, är att det finns två diken. En del kristna har bara hört "gå ut" och tappar där lätt kontakten med "källan" Jesus. Andra har bara hört "gå in" och blir lätt inneslutna och är inte med och förvandlar världen till en mer himmelsk plats.

Så en viktig fråga (eller kanske två) vi alla bör ställa oss är:
1/Har jag ett levande böneliv i intim kontakt med Jesus?
2/Gör jag lärjungar?

De människor som inför sig själva kan svara ja på dessa frågor är de människor som låter Guds rike komma och Guds vilja ske här på jorden, som den sker i himmelen(ur FaderVår).

PS
En poäng som jag tycker Stanley Sjöberg har även om han inte skriver den klart, är att utan karismatisk kristendom (=händelserna på pingstdagen), så hade det inte blivit någon kristendom på jorden.

mvh peppe

Intressant i sammanhanget, tycker jag, är vad Peter Halldorf sade när han höll ett föredrag på Livets Ord för en tid sedan. Texten läste jag på en av Ulf Ekmans söners blogg (minns inte nu om det var Benjamin eller Jonathan)...

Tänk dig Guds rike som en katedral med flera sidokapell. Dessa sidokapell är som de olika stilar vi har inom kristenheten. Det kan vara så att någon möter Gud i det häftiga kapellet med stark lovsång och hög bön. En annan person kanske får möta Gud i det lite mera stillsamma kapellet.
Vad händer då om den som mötte Gud i kapellet med stark lovsång och hög bön går ut i det stora kyrkorummet, tar med sig sin stil dit, stänger alla de små kapellen och säger: "Nu skall alla möta Gud som jag!"? Får flera möta Gud då eller är det rent av så att det blir färre?

Därför är det mycket vanskligt att försöka göra den "karismatiska stilen" till kristendomens kärna. Att missionera och göra alla folk till lärjungar, kan vi göra på så många olika sätt. Den karismatiska förkunnelsen lyckades faktiskt med konststycket att en längre period göra mig till en kristendomsfientlig ateist. Och det är väl inte bra?

Jag återfann "Vägen, Sanningen och Livet" via den mera kontemplativa stilen - den som förkunnas i "det lite mera stillsamma kapellet". Och det är väl bra?