Trosförkunnelse och otrosförkunnelse

Amen Broder!Vem vill komma till oss om det enda vi kan erbjuda är lite gosig gemenskap där vi dricker kaffe och jämför varandras tvivel?Vår uppgift är väl att visa vägen till Gud och att vägen till Honom heter frälsning genom Jesus.Är så hjärtligt trött på alla fina i kanten kristna som stoltserar med sina tvivel och sin anpassning till världen.Det enda de åstadkommer är att så ännu mera tvivel och leda folk på avvägar.Så tack för din blogg,Peppe!

Jag begriper mig inte riktigt på vad du menar med denna blogg: "Inte är det väl fint att tvivla och inte dricker man väl kaffe och jämför varandras tvivel." Vad är detta för galenskaper? Att tvivla är inte fint, men det är tillåtet och ibland nödvändigt för att tron på det som är sant och rätt skall få slå rot.Otro är motsatsen till Tro. Tvivel vill jag översätta med ordet Ifrågasätta. Tyvärr måste vi ifrågasätta en hel del av det vi ser och hör, men i mitt nya inlägg ger jag mitt vittnesbörd om min personliga tro. Även den får ifrågasättas, men den kan inte tas ifrån mig eftersom den är min.

Tvivel är en känsla, ett stämningsläge, och sådant går inte att bekämpa med viljekraft.
Men att få beröm och uppmuntran till att bejaka sina tvivel tror jag inte är särskilt lyckat, i synnerhet inte om man tänkt sig att bli pastor.

Hur vore det om vi som kämpar och försöker övervinna våra tvivel, och som ändå vill var med bland Guds Folk, någon gång fick lite uppmuntran? Ni som är starka i tron var glada för den gåvan, men låt bli att döma ut oss andra.

Är det inte så enkelt att det, som allt annat, svänger från ena ytterligheten till den andra hela tiden?

Det var en tid då man inte ens fick erkänna att man på något sätt tvivlade. Fast man kanske gjorde det. Vilket inte var helt sunt.

Och som en motreaktion mot det släptes tvivlet fram och att tvivla blev "tillåtet". Och då dröjer det inte så länge innan det nästan börjar bli den starka tron, utan tvivel, som inte är tillåten. Vilket förmodligen inte är vidare sunt det heller.

Ungefär samma fenomen finns ju i de flesta områdena. Ett tag var uniformen jätteviktigt i FA, viktigare än tron nästan. Och nu har uniformen ansetts förlegad ett tag, vilket i sin tur gör att det nu börjar svänga tillbaka och uniform börjar åter bli populärt.

Eller frågan om ekumenik. Eller... Ja, välj valfri stor fråga. Samma fenomen tycks finnas i nästan allt. Mänskligheten, även den kristna, verkar ha en tendens att svänga från en extrem till den andra.

Tvivel skall inte uppmuntras, men det som är tvivelaktigt skall undvikas. Låt oss uppmuntra varandra till tro. En väg till detta är att vi undviker att vara tvivelaktiga. Då blir vi trovärdiga vittnen som finner önskvärda lösningar på de fel som vi hela tiden försöker analysera. Trovärdiga utan att vara spektakulära.

Du har så rätt i det du säger, Erik! Det gäller att undvika att bli för extrem.

Man behöver bara titta sig omkring här på BoE. Man vet precis vad peppe,berghs.kedjan och några till kommer att tycka om vissa saker. Gissar att även jag, Rolfbertil och regnbågsprästen etc. är ganska så förutsägbara. Det behövs ingen debatt, man vet ju ändå på förhand. Vi är nog extremister lite till mans utan att märka det själva. Man tycker ju alltid att det är de andra som är extrema, medan man själv tycker sig vara ett under av vidsynthet. Där tror jag vi s.k. liberaler syndar en hel del.

"Ett tag var uniformen jätteviktigt i FA, viktigare än tron nästan." Jo tack, det känner jag igen! Ljusa strumpor till uniform var en synd. Det är komiskt - tragikomiskt.