Mitt vittnesbörd – Del 6 - Uppbrott

Det skulle bli ett slut på fredagskvällarna i Sollentuna. Gud sa det först till Rut. Eller det kanske är så att hon lyssnar bättre än jag. Till slut förstod till och med jag att gud önskade en förändring i vårt uppdrag. Jag kommer ihåg att jag sa till Gud: ”Om du säger det tillräckligt tydligt så att jag förstår att det är du, kommer jag att åka vart som helst när som helst.”
Då man vet att Gud har en förändring på gång måste man börja röra sid i den riktning man tror är riktig och lita på att Herren ska öppna och stänga dörrar så att det blir rätt.

Efter ett tag såg vi en annons i Stridsropet att Frälsningsarméns folkhögskola i Norge sökte en ny lärare i ”Kristen Ledarträning”. Jag visste inte ens om att Frälsningsarmén hade en folkhögskola i Norge. Ja, det kunde ju vara något, så jag sökte. Jag blev kallad till intervju och reste till Jelöy i Norge. Sedan gick tiden och jag tänkte inte så mycket mer på det.

Men så en fredagskväll då vi väntade invasionen till bönemötet ringde rektor Ödegaard från Norge. Han sa att jag fick tjänsten, men att jag måste bestämma mig innan söndagen, för om jag inte tog tjänsten ville han att nummer två skulle få tjänsten som om han varit nummer ett.

Det var naturligtvis inte något lätt beslut att ta. Det fanns mycket som talade emot. Rut var gravid och väntade barn ungefär samtidigt som vi då skulle flytta. Vi talade och bad en stund tillsammans, men sen var det kvällens bönemöte som tog all uppmärksamhet.

Sedan, sent på kvällen då den siste hade gått hem, tog jag en lång promenad och talade med Herren. Vi gjorde en överenskommelse. Eller rättare sagt jag gjorde en överenskommelse med Gud. Jag sa till Honom att då jag kommer hem efter promenaden ska jag sätta mig som vanligt i den fåtöljen där jag brukar sitta och läsa Bibeln. Jag ska slå upp Bibeln på det ställe som jag är i min dagliga bibelläsning och om Herren i det kapitlet tydligt visade att vi skulle resa till Norge så skulle det bli så. Annars stannar vi hemma. Jag hade inget emot att stanna hemma så jag tyckte det var en bra överenskommelse. Det är ju inte så vanligt att bibelverser talar om Norge.
Jag kom hem, satte mig i fåtöljen, slog upp Bibeln där bokmärket låg och läste:
”Du blir inte sänd till ett folk med främmande språk och obegripligt tal.”
Jag vet att denna bibelvers inte säger till alla som läser den att de ska åka till Norge. Men till mig, just där och då, talade den Helige Ande tydligt. På söndagen ringde jag till rektor Ödegaard i Norge och talade om att vi kommer till den 1 augusti.

Då jag långt senare ville gå tillbaka och läsa bibelordet kunde jag inte hitta det. Det tog lång tid innan jag kom tillbaka och fick kontrollera att det verkligen stod så. En period trodde jag nästan att Herren skrivit in det i Bibeln bara för mig just den kvällen och sedan tagit bort det igen, men så var det inte. Det står i Hesekiel 3:5.

Jag återkommer i nästa avsnitt om livet på Jelöy.

www.rupeba.se