ORD

Ett mjukt svar stillar vrede, men ett hårt ord åstadkommer harm. De visas tunga meddelar god kunskap men dårars mun flödar över av oförnuft. Herrens ögon är överallt, de ger akt på både onda och goda. En saktmodig tunga är ett livets träd, men en ond tunga ger hjärte- sår. (Ords 15:1-4)

Vår ord kan närma oss varandra, liksom de kan skapa avstånd. Med bara några få meningar kan man riva sönder något fint och skört. Ibland tycks det som om ett enda förfluget ord kan rasera ett förtroende som det tagit år att bygga upp. Och försent biter man sig i tungan. Det sagda är ju sagt och orden blir till en mur.

Med våra ord kan en annan människa såras dödligt. Och samtidigt kan vi med våra ort trösta, lugna och hjälpa. Hela vårt språk är en makt, som vi kan bruka eller missbruka. Orden kan ställas i tjänst för många olika syften; alltifrån krigshetsande och hätska tal till viskande protester mot allt vad krig och hat heter.

Predikan är ett sätt att bruka orden, litteraturen ett annat. Politiker använder ord för att propagera. En del har ordens makt i sin tjänst, andra hackar sig fram och har svårt att uttrycka sig och få sin mening.

Man kan slå broar mellan människor med ord och man kan rasera broarna. Man kan prata ihjäl människor, predika sönder dem i kyrkan, likaväl som man kan tjata ihjäl såväl gemenskap som kärleken därhemma. Man kan pladdra oväsentligheter och låta munnen gå, så att man till sist hatar allt vad ord heter och helst vill fly in i tystnaden.

Jag antar att det är vid sådana tillfällen som man anser att det är silver att tala och guld att tiga. Men nog finns det tillfällen då det skulle vara mer än guld att tala. Då det är en skam att sitta tyst. För liksom det finns ett oväsentligt pladdrande, finns det också ett menlöst tigande. Som tex då man sitter tyst och lyssnar till skvaller och förtal. Bara för att man inte vågade använda sina ord till att säga ifrån. Några ord hade kanske hjälpt för att skydda den förtalade, för att få stoppa på skvallret.

Men det finns också det slags tigande, som bottnar i bitterhet och oförsonlighet. Som när vi känner oss förorättade och blir stumma och sura och stänger in oss i oss själva. Den bitterhetens tystnad gör oss - om den varar länge - förgrämda och än mer sårbara.

Det finns ingen guldkant kring den sortens tigande. De outtalade orden hindrar mänsklig kontakt lika mycket som pladdret gör det. Och många gånger skulle ett enda försonande ord räcka för att åter komma en annan människa nära. Ändå snålar vi så ofta med vår för- låtelse. Istället för att säga de ord, som vi vet skulle förlösa, sitter vi stumma och knipper hårt om förlåtelsen - när vi kunde gett bort den fritt och generöst.

Förlåtelsens ord behöver varje människa. Så egentligen skulle man inte behöva tigga om det. Man är ju tillräckligt skyldig ändå, vet mycket väl om sin skuld och vill väl innerst inne att allt ska bli bra igen.

Orden skulle kunna bli uppbyggande istället för nedbrytande. Ett brustet förhållande skulle kunna bli helt igen.

Helt mellan människa och människa. Helt mellan människa och Gud.

Ett mjukt svar stillar vrede, men ett hårt ord åstadkommer harm.

Herre Jesus Kristus, Du som är det levande Ordet, kom till oss ordmissbrukare och lär oss att förlåta. Var oss också nära i Ditt heliga Ord, där vi kan hämta näring i vårt dagliga liv. Hjälp oss att lyssna och tiga. Men hjälp oss också att tala när de rätta orden är viktiga att säga. AMEN