Kristus - vårt liv

Vi vet vad ett jordiskt släktskap betyder. Det normala är att man känner till vilka föräldrar man har. Skulle det inte vara så uppstår ett tomrum och människan ägnar en stor del av sitt liv åt att söka sina rötter. Behovet att veta vem som är min mor och far är något naturligt som finns nedlagt i människan. Blod är starkare än vatten, är ett talesätt som beskriver hur förenad man är med sina närmaste.

Författaren till en känd sång skriver att det inte finns något jordiskt släktskap som kan sluta hjärta till hjärta så starkt som den nya födelsen kan göra. I och med det kommer vi in på ett ännu större område. Jesus säger till en kvinna som befann sig i en mycket svår situation då hennes bror dött på grund av sjukdom:
-Jag är uppståndelsen och livet; den som tror på mig, han ska leva om han än dör." (Joh 11:25)

Livet vi har i Jesus, det som aldrig någonsin ska ta slut, är ännu mer värdefullt än något jordiskt släktband. När någon nära anhörig dör är sorgen och smärtan vanligtvis stor. Men här talar vi om ett liv som är beständigt, ett evigt liv.
Vi är skapade till Guds avbild. Jord och himmel ska förgås. Allt vi ser runtomkring kommer att försvinna. Även det som ser stort och betydelsefullt ut. Men vad Jesus gör, är att han i människan skapar ett nytt, oförgängligt liv.

-Ni var döda genom era överträdelser och synder" (Ef 2:1)

Här står ännu något mer: Han har gjort er levande! För att bli gjord levande måste man först ha varit död. Det är en oerhörd hemlighet. Innan vi tog emot Jesus till frälsning var vi döda och fördömda i synden. I Kristus är vi nu nya skapelser.

I Kolosserbrevet skriver Paulus:
-Och ni som var döda genom era överträdelser och ert oomskurna tillstånd, er har Gud gjort levande tillsammans med Kristus, i och med att han förlät oss alla våra över- trädelser och drog ett streck över det skuldebrev som belastade oss med lagens krav. Han har utplånat det genom att spika det på korset. (Kol 2:13-14)

Vi var döda men vi ser här på vilket sätt Gud ger detta nya liv. Det är Gud som kommer in i historien och som sänder sin son Jesus vilken vandrar här och förmedlar detta liv, och det är Gud som i Jesus dör på Golgata. Det är Jesu blod som utgjuts och i hans blod får vi uppleva frälsning och rening, då han förlåter oss våra synder och fullständigt utplånar allt som tidigare anklagade oss. Det som är utplånat går inte att finna. Det är för alltid borta.

-Ty han är vår fred, han har med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen. Han har upphävt lagen med dess bud och stadgar för att i sin person skapa en enda människa av de två, en ny människa, och så stifta fred. (Ef 2:14-15)

Här talas det om ytterligare något mer; en gemenskap. Tidigare i kapitlet står det om det judiska folket, Guds utvalda folk och om främlingen, den som tidigare stod utanför, utan Gud och utan hopp i världen. Men så har Gud genom Jesus öppnat en väg för varje människa att få del i Guds rike. Vad som kommer till tals här, är att han omintetgjorde budens stadgelag, och av de två, juden och främlingen, i sig själv skapar en enda ny människa.

Vi var döda men han gav oss liv. Han utplånade våra synder och vi är rena i och genom Kristi blod. Här står det också hur han bereder oss en gemenskap, där vi med varandra får vara syskon med nya släktband som är mycket starkare än de jordiska. Vi är inneslutna med honom, men också med varandra i denna gemenskap. Det handlar om församlingen, vilket är något långt mera än en mänsklig förening. Jesus sa: "Om en människa inte bliver född på nytt, så kan hon inte få se Guds rike." Vi är födda tillsammans!

-Så är det också med er, mina bröder; ni har dött bort från lagen med Kristi kropp och tillhör nu en annan, honom som blev uppväckt från de döda, och så kan vi bära frukt åt Gud. (Rom 7:4)

Vid flera tillfällen skriver Paulus om Kristi kropp som församlingen, där Kristus själv är huvudet och vi är lemmarna. Vi är delaktiga i en enda kropp med ett naturligt flöde där blodet förenar lemmarna. Varje del har en speciell tjänst för Gud. Om en lem lider så utstår hela kroppen lidande. Bibeln använder dessa bilder för att uttrycka hur djup en sann församlingsgemenskap är, en gemenskap där man inte nöjer sig med att komma tillsammans lite då och då, utan man söker för varje dag att komma närmare Kristus och varandra.

Församlingen vi läser om i Apostlagärningarna delade en sådan djup gemenskap att församlingslivet blev synonymt med en ny livsstil där man inte längre tänkte på sitt eget; man var i allt "ett hjärta och en själ".