Ronjas blogg

Små funderingar i en stor, märklig värld.
Man frågar sig varför han där uppe låter saker och ting ske, och varför han tycks agera utifrån slumpmässiga ”snurra flaskan”-utfall. Full koll på hela världen? Mycket tveksamt. Mycket tycks gå honom spårlöst förbi, och visst kan man skylla detta på människors fria vilja eller att ”guds vilja stämmer inte alltid överens med vår…”. Men problemet med att Gud ofta tycks vara ond trots att han påstås vara god kvarstår, tyvärr. Man kan förstås skylla på satan…den allsmäktige…??? På något sätt känns det mer logiskt än det omvända. Att det är S som har största makten, och Gud kämpar emot bäst han kan. Men, så vill förstås ingen människa tro. Inte jag heller. Dessutom betvivlar jag ju starkt att S existerar. Tror mer på en inneboende ”ondska” hos varje människa, som kommer utifrån själviskhet/ha-begär/överlevnadsinstinkt. (Och psykiska sjukdomar som får människor att agera fullständigt irrelevant.)

Jag blir så arg! När jag var liten firade vi jul i skolan. Om 10 (5?) år kommer folk att skaka på huvudet och säga ”jaja, det var då det…” Om kanske fem år kommer alla religiösa inslag att ha lämnat skolan för att aldrig mer återkomma. Kanske.

Det är konstigt. När jag i september började längta efter julen så kändes december väldigt långt borta. Och så plötsligt inser man att det snart är första advent, och med gott samvete får man plocka upp adventsljusstakarna. Mysigt! Jag är jultokig som alla andra i min familj, kanske värst av alla... Men jag hävdar att julafton är årets bästa dag, och är aldrig så lycklig och harmonisk som veckorna före jul.

Två veckor på Gotland går fort... Ändå känns det ganska längesedan som vi packade våra ryggsäckar och klev på bussen mot Stockholm, tog pendeltåget till Nynäshamn, och färjan över till Gotland. MIN UNDERBARA Ö. Mitt hem.

Jag tycker det har regnat ovanligt mycket den här sommaren. Är en person som sällan klagar på sveriges väder, för jag gillar väder...olika väder. Den här sommaren har det dock regnat mer än vanligt, känns det som. I fredags natt stod jag med Erik på balkongen och iakttog det värsta skyfall jag upplevt i hela mitt liv. Det var otroligt. Tänk om det var så att det var regnet vi fick minnas mest från sommaren 2011.... Tänk om det var så väl!

Jag funderar...
När jag först började intressera mig för det här med GUD, så hade jag många frågor. Men inte tillnärmelsevis så många frågor som jag har idag. Var det naivt att tro att svaren skulle komma med tiden? Att ett utökat sökande skulle leda till fler svar, fler insikter? Ja, det var kanske naivt... Men så var jag också bara 14 år, ganska omogen och...ganska naiv. Ändå måste jag konstatera att jag även idag går runt med en slags förhoppning om att jag kommer finna om jag bara fortsätter söka... Lika naiv nu? Ja, kanske.

Sjöar, skogar, buskar, blommor, blad, mossor…

Varje liten del av jorden, så makalöst anpassad. Så makalöst OTROLIG… Kan ”Gud” vara förklaringen? Är det vettigt att tro? Jag kan inte tro utan att sträva efter den Logiska förklaringen. Jag kan TRO (i betydelsen Tro att det existerar en Gud), men jag strävar efter logik.

Skulle kunna skriva en diskussionstråd, men eftersom jag är dödstrött så blir det säkert bara flum av det hela ändå, så jag gör en bloggpost i stället...

Jag funderar. Gud hade lätt kunnat göra så att alla människor på jorden fick uppleva himlastormande gudsmöten. Ni vet, såna där upplevelser som de flesta bara hör talas om, men aldrig upplever själva... Varför nu inte alla människor upplever sådant, det är för mig ett mysterium... Möjligen har gud tänkt till. Han kanske inte slänger en människa i golvet om personen ifråga är vettskrämd inför dylika händelser... Eller också gör jag och många med mig något...fel, som gör att vi inte kan eller förtjänar att på ett konkret och tydligt sätt få erfara guds närvaro.

När folk omkring en tvivlar... Ni vet, de där människorna som varit ens guider, de där som haft svar på nästan allt, som tyckts vara så fullkomligt övertygade och nära Gud... När de helt plötsligt vänder, och säger "Nej, Gud är fejk, det var en lögn alltihop", då tvivlar jag också. Det är ju ofta så att andra håller en på banan... När dessa starka, övertygade människor gör en helomvändning och ger upp allt som tidigare var så viktigt för dem...då tvivlar jag också.

Tjafsar med mig själv om bönens mening. Känner mig som en hycklare. För vems skull är bönen? Min eller andras? Även de gånger då man ber för andra, vad tjänar det till? Hjälper det mig eller andra?

Fick som seminarieuppgift att fundera över min världsbild... Tror jag får formulera den imorrn, för nu är jag trött. Och när jag är trött och börjar fundera över jorden och universum...då blir jag snurrig.

Snart sommarlov! Nåja, sommarjobb, men ändå... (Titta förbi FA:s café i Uppsala så kan ni ha turen att få se mig koka kaffe!!!)

Min hjärna har lagt av. Tagit sommarlov. Att jag har en redovisning, en opponering och ett seminarium kvar till nästa vecka har jag halvtomhalvt förträngt. Jag vill vara ledig, gå på loppisar, grilla med familjen och åka till Visby. Näst efter att sommarjobba då ;)

Nu börjar jag bli lite irriterad på FA:s ledning. Eller snarare besviken. Skickar mail på mail (och vet att andra också gör det), men får aldrig någon reaktion. Jag tycker att FA:s ledning borde logga in på Blod och eld, med öppna sinnen, och föra en diskussion med oss om vad som ska hända. Om det finns en lösning på problemet så måste vi ju ta tillvara denna!

Ja, så fick homodebatten nytt bränsle... Vilket kan vara bra, även om det börjar kännas tjatigt. Om jag fick välja skulle förstås FA ta sitt förnuft till fånga och skriva om stadgarna en gång till, och ta bort medlemshierarkin, så att folk slipper känna sig som en andra klassens medborgare för att de inte avstår från dittan och dattan, som frälningssoldaterna tydligen ska göra... Hmm. Tog man bort denna gräns mellan civil och soldat skulle ingen behöva känna sig "tvungen" att vara "bara" civilmedlem, pga sin sexuella läggning... Iaf inte om man tog bort kraven. Låt alla vara med... fullt ut. Ta bort soldatskapet, och låt alla medlemmar vara civila, utan krav på nykterhet eller avhållssamhet (för homosexuella, för sambor...)

Idag är det våffeldagen.

Våfflor får mig att tänka på farmor, varenda gång jag äter det. När jag var liten brukade farmor ibland ta med sig våffelsmet när hon hälsade på oss. (I en 1,5-liters Petflaska!) Hennes våffelsmet var nämligen bättre än någon annan, och de godaste våfflorna kunde således bara göras av farmors våffelsmet! Jag undrar vad hennes hemlighet var? Förmodligen mycket fett. Farmor var ju gammal "bondmora", och på landet i Ununge snålades det inte med fettet inte! Men levde länge, det gjorde hon ändå... Våfflor var också det vi ofta åt när vi hälsade på hos henne. Med grädde och sylt. Alltid lika gott!