När andra tvivlar...
Postad av Ronja 2011-06-27 10:05
När folk omkring en tvivlar... Ni vet, de där människorna som varit ens guider, de där som haft svar på nästan allt, som tyckts vara så fullkomligt övertygade och nära Gud... När de helt plötsligt vänder, och säger "Nej, Gud är fejk, det var en lögn alltihop", då tvivlar jag också. Det är ju ofta så att andra håller en på banan... När dessa starka, övertygade människor gör en helomvändning och ger upp allt som tidigare var så viktigt för dem...då tvivlar jag också.
Vart tog deras övertygelse vägen? Vart tog deras goda argument och deras "ljus" vägen? Allt de sagt till mig, allt de försökt få mig att förstå, betydde ingenting? Det var en felkoppling i deras egna huvuden, en fantasi, en dåres hopp... som försvann. Lika fort och lätt som en fallande stjärna. Strålar, faller, brinner, försvinner... Bara en lögn som plötsligt uppdagats för dem...? Bara en lögn...?
Så svårt... Mina hjältar försvinner, och kvar står jag och undrar "VAD NU DÅ???" Sluta inte hoppas, viskar jag. Sluta inte tro. Omvärdera... Plocka bort, lägg till, måla om den där tavlan du håller på med om det behövs, men släng den inte... Snälla! För då vet jag inte längre vad jag ska leta efter när jag tappar orienteringen...
Å andra sidan är det kanske just det de gör. Kanske är det vi alla gör, hela tiden. Omformar, omvärderar, ändrar, gör om - gör rätt. Målar om tavlan, byter åsikter, byter tro... Ändrar oss. Kastar oss fram och tillbaka, försöker hitta argumenten, försöker fånga alla de där trådarna som ligger utspridda och vill dra oss åt ena eller andra hållet. Fånga, undersöka, rensa ut, släppa taget, knyta ihop... Välja ut, välja bort.
Kanske...
Ändå får jag en klump i magen när andra tvivlar eller helt ger upp den tro de kämpat så länge med att bygga upp. Och jag frågar mig själv: Om det inte höll för dem, varför skulle det då hålla för mig?
Starkare än så är inte min övertygelse.
Jag lever på Hoppet, och endast hoppet...
Har målat om tavlan många gånger. Slagit sönder, börjat från början. Min tro är under ständig uppbyggnad eller nedrivning. Så kanske borde det inte påverka mig så mycket när andra gör samma sak. När andra tvivlar, ger upp sin tro, börjar om från början... (Nytt är väl oftast positivt...?) Men ändå. Ändå får jag en klump i magen...
Om det inte håller för er, mina hjältar och guider, om det inte håller för ER, varför skulle det då hålla för mig...?
Hope.
Andra bloggposter av Ronja (visa alla)
» En diffus tro på något... » 6-åringar? LIVRÄDD! » Sommar snart då, eller?2011-06-27 12:41
- Regnbågsprästen
-
Var inte rädd för dina egna eller andras tvivel.
Mina tvivel är förutsättningen för min tro.
Utan mina tvivel skulle jag inte behöva tro.
För då skullöe jag ju veta.
Och det gör vi inte när det gäller de stora frågorna som Guds existens, döden eller risken för ett nytt världskrig.
Min tro och mina tvivel har fört mig till en helt annan gudsbild än vad jag hade på sjuttiotalet.
Tack Gud för min tro och tack för mina tvivel.
Även om jag tvivlar på dig så tvivlar inte du på mig.
Omslut mina vänner med din kärlek.
Tack att du hör min bön.
Amen
- Logga in eller bli medlem så du kan vara med och diskutera
2011-06-27 23:19
- kgb
-
Ronja
Tack för att du delar! Jag menar tron måste byggas på personlig relation med Gud utan den så kommer vi att tvivla.
Regnbågsprästen
Den tro du talar om är inte biblisk den har inte sin grund i Guds ord.
(Skriver en blogg om det)
Kjell-Gunnar Bergman
- Logga in eller bli medlem så du kan vara med och diskutera
2011-06-28 08:25
- Ronja
-
Regnbågsprästen: Jag förstår vad du menar med att tvivel kan vara utvecklande, och det är coolt att kunna tvivla och ändå nånstans inse att tron HÅLLER. Om man känner att den gör det... Själv har jag väl alltid tvivlat, mer eller mindre... Den läskiga är när tvivlet får såna proportioner att man vill kasta in handduken och satsa på nåt annat.
- Logga in eller bli medlem så du kan vara med och diskutera
2011-06-28 17:10
- sveeli
-
Jo, det är läskigt. Jag förstår precis vad du talar om för jag har varit där själv - många, många gånger. Men jag har alltid kommit tillbaka, och det kan du också göra.
Tror att det är en fråga om vilja. Du och jag har nog trots den stora åldersskillnaden
rätt lika syn på trosfrågor. Vi blir nog aldrig religiösa fanatiker eller karismatiska fundamentalister. Jag har aldrig upplevt några stora sensationer eller omvälvningar, sett några syner eller hört några röster. Om något sådant mot förmodan hände skulle jag bli dödsförskräckt. Förmodar att det på samma sätt för dig. Min tro är bara en enkel vardagstro. Jag har helt enkelt bestämt mig för att trots alla mina tvivel lita på Gud.
Har personligen aldrig träffat någon som gått från bekännande kristen till ateist, men jag vet att de finns - fast det talas det aldrig om. Däremot talas det mycket om omvända ateister. Kanske vi borde ägna lite mer uppmärksamhet åt dem som går i motsatt riktning och vad det kan bero på.
- Logga in eller bli medlem så du kan vara med och diskutera