Mina små tankar, en osynlig gud?

Jag funderar...
När jag först började intressera mig för det här med GUD, så hade jag många frågor. Men inte tillnärmelsevis så många frågor som jag har idag. Var det naivt att tro att svaren skulle komma med tiden? Att ett utökat sökande skulle leda till fler svar, fler insikter? Ja, det var kanske naivt... Men så var jag också bara 14 år, ganska omogen och...ganska naiv. Ändå måste jag konstatera att jag även idag går runt med en slags förhoppning om att jag kommer finna om jag bara fortsätter söka... Lika naiv nu? Ja, kanske.

Jag är en obotlig skeptiker. Jag matas på högskolan med tankar om hur viktigt det är att vara VETENSKAPLIG och metodisk. Ett vetenskapligt förhållningssätt är tydligen viktigt i skolan, och med detta menas att vi ska kunna förmedla det vetenskapliga "tänket", att vi ska lära barn att tänka kritiskt, att undersöka, att finna svar. Detta med att undersöka, forska, komma fram till svar är inget nytt i skolan. De tankarna fanns redan när jag gick i mellanstadiet, så det är kanske inte så konstigt att jag blivit till den skeptiker jag nu är... Jag undersöker saker. Jag söker svar. Jag vill ha logiska förklaringar, och framförallt tydliga resultat, verifierbar data.

Detta sätter käppar i mitt gudssökarhjul. Jag har ingen verifierbar data. Inga direkta resultat. Ingenting som ens tyder på Guds existens (förutom skapelsen i sig själv kanske, men det är ett ytterst osäkert kort att spela på...) Min förhoppning om att insikterna ska komma...börjar dö. Varför hoppas när man ändå bara blir besviken? Och det känns sorgligt förstås... Har lyckats "koppla bort" gudstankarna periodvis, och ja...det har väl gått bra. Sedan har jag börjat fundera igen, bett, sökt och hoppats, för att slutligen återigen komma fram till samma eländigt hopplösa resultat. (Det finns inga svar. Det finns ingen Gud att finna.)

Och med detta menar jag inte att Gud inte existerar. Jag är väl en troende agnostiker eller nåt, vet varken ut eller in, och hoppas kanske mer än jag tror? Hmm... Men jag VILL ju. Jag VILL att det ska vara sant. Att Gud ska vara äkta, inte bara en dåres hopp, en fantasi, en snuttefilt för människor med dödsångest... Nej. Jag vill att Gud ska vara äkta. Vill, vill, vill, vill, vill!!!

Jag vill. Men vad hjälper det? Gud förblir lika osynlig, ohörbar, utom min räckvidd. VARFÖR??? Jag förstår det inte. Om det är sant som andra säger, att Gud vill ha kontakt, att GUD VILL. Och JAG VILL. Vad är då problemet? Jag vet inte.

Slutar detta aldrig? Leder detta aldrig nånstans? Ibland undrar jag om det inte vore bättre att lägga energin på annat... Vem är du Gud? Varför finns du i mina tankar? Varför funkar inte kommunikationen? Varför förblir du en fullständigt osynlig gud? Gör jag nåt fel? Skulle vara fint att få reda på VAD i så fall... Jävlas du bara med mig? Det känns inte logiskt... Jag förstår inte. Jag förstår verkligen inte.

Osynlig gud...? Är det en OSYNLIG GUD jag söker? Tröstlöst sökande...
Suck. Suck. Suck.