Vandring och medeltidsvecka...

Två veckor på Gotland går fort... Ändå känns det ganska längesedan som vi packade våra ryggsäckar och klev på bussen mot Stockholm, tog pendeltåget till Nynäshamn, och färjan över till Gotland. MIN UNDERBARA Ö. Mitt hem.

... För jag må bo på fastlandet. Jag må bara uppvuxen på fastlandet, och av olika skäl besluten att stanna på fastlandet under vad som lär bli en lång tid framöver... Men ett år på Gotland räckte för att vissa mig vart jag hör hemma. Min ö. Min älskade ö. Min älskade ringmur. Mitt älskade hav. En eller två veckor per år, på världens vackrast ö känns på intet sätt tillräckligt, men det är så det får bli. Det är så det får bli...

En veckas vandring, längs grusvägar, asfaltsvägar, små skogar, många medeltidskyrkor, havsstränder och vidsträckta landbruksområden. En obeskrivlig hetta, men inget regn. Tack och lov!...måste jag säga, för det har regnat rejält både före vandringen, och veckan efter. Uppehåll. Tack gud för uppehåll. Tack gud för gaffatejp, då en av de bärande glasfiberpinnarna sprack under vår sista vandringsnatt och vi riskerade att få tillbringa följande vecka under bar himmel. Gaffatejp. Tältet klarade den följande veckan på Norderstrands camping också, tack för gaffatejp...! Det var en bra vandring... Skavsår kan inte trycka bort känslan jag har när jag vandrar. En känsla av att vara på väg någonstans, men utan krav, tvång eller prestationsångest. Frihet? Ja, frihet.

Och så blev det då äntligen medeltidsveckan. Det kan låta en aning tragiskt, men ett år består ju faktiskt i princip av EN underbar vecka och 51 veckor i väntan på v.32... Nåja. Självklart finns det annat att leva för också, men den här veckan är fantastiskt, jag tror ni förstår min poäng...

När man kliver i land i Visby under v.32 möts man av hundratals och åter hundratals medeltidsklädda människor i alla åldrar. Människor som är där av ett enda syfte; att få uppleva medeltiden under en veckas tid, tillsammans. En trubadur uttryckte det så bra, att när man är på medeltidsveckan så spelar det ingen roll varifrån man kommer eller vad man sysslar med annars. Det enda som spelar roll är att man ÄR DÄR, och man blir liksom ETT ENDA JÄTTESTORT GÄNG. De som är där, är där för att de älskar medeltid. De älskar stämningen, de älskar den avslappnade och uppsluppna anda som råder innanför Visbys murar under denna vecka.

...och det är därför jag alltid längtar dit. Där är vi ett gäng. Alla är välkomna, alla får vara MED. Under medeltidsveckan är det inte Vi och Dem, det är bara VI. VI alla tillsammans som är där under vecka 32 FÖR ATT VI ÄLSKAR DET.

Två veckor går alltför fort.