Framme.

Ett telefonsamtal alldeles nyss väckte flera känslor hos mig,En kär vän och medlem i vår kår har fått hembud.
Hon hann inte vara tillsammans med oss mer än ett par år, men hon gjorde stort insteg bland oss under denna korta tid .Hon deltog gärna och ivrigt i olika aktiviteter t. ex, hemförbundssångarna, andakter på servicehus och äldreboenden, bönegruppssamlingar och i gudstjänsterna var hon en trogen besökare.
Jag tyckte mycket om henne. Hennes mjuka sätt, hennes positiva framtoning , hennes glädje och tacksamhet över att få vara en del i vår gemenskap gjorde stort intryck på mig och säkert på många fler.
Men vi visste att hennes sjukdom var obotlig.Ändå var hon så vital ,så levande. Och hon var tacksam över varje förbättring. Men till slut tog sjukdomen ändå överhanden.
Jag är ledsen över att ha mist en vän, det blir ett tomrum.
Jag är tacksam över förmånen att ha fått lära känna denna fina människa.Tacksam för vad hon betydde för mig.
Jag är glad för hennes skull, för att hon var beredd och att hon inte behöver lida mer.
Glad för att hon har nått målet