Att kunna ta och ge ris och ros

Tänkvärt detta du skriver. Förlåt säger jag ofta och hoppas jag lever upp till detta i mitt varande som människa och kristen. Ha en bra dag.

Jag brukar tänka att om man inte har beröm att ge så är det bättre att vara tyst. I kristna kretsar finns det ibland en idé om att vi ska tillrättavisa varandra och sånt. Det, menar jag, är rent nonsens.

Positiv förstärkning funkar!

Du skriver god kritik med gott syfte. Jag håller med om att det är viktigt att kunna ta och ge sådan kritik. Om den här siten får vara ett föredöme i detta är det bra. Att inte enbart stryka medhårs med goda tillmälen, utan att våga gå emot eventuellt motstridiga tankar. Debatten mår väl av att tankar brytes emot varandra, men då måste man kunna skilja på sak och person. Man kan så lätt missförstå vad någon skriver. Om man då "ilsknar till" kan man lätt såra någon. Nyss gjorde jag mig skyldig till det på en annan blogg här intill. Jag skrev och bad om förlåtelse. Han svarade omedelbart att han inte alls hade blivit sårad. Det kändes gott. Man skall inte dröja för länge med ordet förlåt.

Visst, det är viktigt att kunna be om förlåtelse Missförstånd kan lätt uppstå.Konstruktiv kritik måste man lära sig tåla.Och som du skriver kunna skilja på sak och person.Att tankar och åsikter bryts mot varandra är väl bara bra.I ett öppet samtal kan det väl förekomma både ris och ros.

Nu är det emellertid så att man ofta får lov att ta upp ämnen som är sorgliga att debattera, precis som jag gjort i min senaste artikel. Anledningen till detta är, åtminstone i mitt fall, att en viss sorts ohederlighet måste avslöjas. Det är tyvärr så att en stor del av vårt svenska folk är alltför mjäkiga och medgivande till den oroväckande besmittelse av oärlighet som håller på att bryta sönder det goda som byggts upp under en lång tid. Detta sker utan att vi som visserligen kallas "protestanter" någonsin reagerar. Vi (läs jag) är ofta alltför fega för att ställa oss i mynningen för ett hederligt försvar för det som är sant och rätt."Ve mig, jag förgås, ty jag har orena läppar och jag bor ibland ett folk som har orena läppar." Så ropade profeten när han fick Guds kallelse. Trots sin egen skriande brist blev han sänd in i getingboet för att avslöja ondskan. Det var inte och det är inte en lätt uppgift.

Det kräva nog en speciell kallelse och ett stort mod att liksom profeten Jesaja
gå emot och avslöja det onda.

Att jämföra sig med profeten Jesaja var inte min avsikt, men allvaret i uppdraget är lika stort i dag som då han levde, tycker du inte det? Vi uppmanas i Guds ord att vara frimodiga, men det måste naturligtvis ske med ödmjukhet, tålamod och kärlek.

Ja, jag tycker precis så som du skriver.Det innebär ibland att simma mot strömmen, som laxarna.