till berghs.kedjan

Att jag efter flera år har ändrat min syn på kristna homosexuella beror på att jag har lyssnat på vad kristna homosexuella människor själva berättar.
Jag har ingen egen personlig erfarenhet av dessa frågor. Därför hade jag tidigare den klassiska tanken att bibeln klart motsätter sig homosexualitet. Eftersom det är ju den tolkning som ligger närmast till hands, givetvis.

Problemet för mig är att det idag finns många kristna homosexuella som upplever frid i sina homosexuella trogna relationer.

Ingen av oss vet ju exakt vad Paulus hade för kunskaper om det som vi idag kallar för "genuin homosexualitet".
Därför tänker jag att homosexualitet i bibelns kontext handlar om sexuell perversion där folk lever ett sexuellt utsvävande liv. Som Paulus fördömer.
Annars måste man även börja fråga sig om skilsmässa och nya äktenskap i alla lägen är synd.

Min tanke har gått så här: att om Gud fördömer homosexuellas kärlek på samma sätt som otukt, avguderi, hor, tjuvaktighet, själviskhet, dryckenskap, exploatering av andra, orenhet, liderlighet, trolldom, fiendskap, strider, ofördragsamhet, vrede, intriger, splittringar, kätterier, maktkamp,
då förstår jag inte varför dessa människor vittnar om denna frid över dessa trogna, äkta relationer.

Jag väljer då att ta budet om fördragsamhet på allvar. Jag litar på att dessa kristna medsyskon också kan lyssna på Guds tilltal. Jag antar att det troligaste är att Gud talar till dem om deras liv och inte till oss andra heterosexuella. Liksom.

Men jag kan ha fel. Absolut.
Jag förstår vad du menar med att det kan vara ett farligt förhållningssätt.

Men jag anser fortfarande att detta är en perifer fråga vad det gäller kristen tro.
Utom för de som faktiskt är homosexuella och sliter varje dag med denna fråga.