Ville skriva ett inlägg, men känner att jag i egenskap av småbarnsförälder inte hinner. Lyckligtvis så skrev jag visst inlägget för ett bra tag sen och då i en annan bloog, så jag väljer därför att helt enkelt citera mig själv.

” Jag tycker det verkar som att många brottas med problemet att försöka definiera något som, per definition, är odefinierbart. Nämligen det jag skulle kalla Gud.

Det finns ett muslimsk talesätt, som även fungerar som en bön, där man påpekar att Gud är Större. Nu kanske många får spatt över att ordet ”muslimskt” används, men ärligt talat så kan ju bönen faktiskt lika gärna vara kristen. Så som kristen skulle jag vilja påpeka det faktum att Gud Är Större. Och det är inte nånting jag skriver för att dissa eller håna någon på detta forum. Jag ställer mig inte på någon sida för att där vidareproklamera mina ”sanningar”.
Det är bara en reflektion.

Jag anser bara att vår förståelse av Gud, Skaparen, alltid kommer vara, och måste alltid vara, inkomplett. Av den enkla anledning att ingen av oss är ens nånstans i närheten av att vara jämbördiga med Gud. Och just detta verkar många tycka är djupt obehagligt.

Så problemet (som egentligen inte bara är ett Guds relaterat problem) är att människor har problem med att greppa det som är större än dem själva. Och vissa av oss verkar få en rent av existentiell ångest över att inte kunna förstå det Obegripbara. Många ger sig därför in i att studera och skapa förklarings modeller för att på så sätt detaljera det oförståeliga. Allt för att göra det hela lite mer…tja, gripbart.
Inget ont om det. To each his own, typ. Men många fokuserar sig ofta så extremt på vissa detaljer att helheten, det vill säga det som dom egentligen ville förklara, det som dom egentligen ville förstå, inte längre finns med i bilden.

Samma sak kan hända när man ska skulptera en staty. Man vill så gärna hamra in så många detaljer så att man till slut kanske råkar hacka av en näsa, och ens intention, det man egentligen ville säga eller visa, blir obegripligt för resten av oss.”

Frid.