Diskuterande appendix till fältrapport från Jerusalem.

Jag är kristen. För mig heter vägen till Gud Kristus.

Jag är uppväxt i en kristen kontext.
Varför skulle jag gå över ån efter vatten?

Men har jag valt att bli en kristen ...?

Om jag hade växt upp i en muslimsk kontext så hade jag sannolikt varit muslim och hade jag växt upp som son till en judisk rabbin i USA så kanske jag hade varit rabbin i Jerusalem idag istället för pastor i en ekumenisk kyrka i Enskede.

Min nye vän Rabbi Arik W Ascherman är idag rabbin i Jerusalem därför att han växte upp som son till en rabbin i USA. Har han valt att bli jude ...? Har jag valt att bli kristen ...? Ja, i så fall är livets viktigaste val att välja rätt föräldrar ...
Inte ens i min vildaste fantasi skulle jag komma på tanken att tala om för Rabbi Arik W Ascherman att han vandrar på fel väg och samtidigt försöka få honom att vandra den väg jag vandrar eftersom jag inbillar mig att jag vandrar på den enda rätta vägen. Förhoppningsvis vandrar jag på vad som är rätt väg (= Guds väg) för mig och Arik W Ascherman på vad som är rätt väg (= Guds väg) för honom.

I boken ”Bibeln och människor av annan tro” säger Wesley Ariarajah:
"Det finns ingen kristen Gud, hinduisk Gud eller muslimsk Gud; det kan bara finnas kristna, hinduiska och muslimska uppfattningar om Gud eller ett förnekande av Guds existens från dem som inte vill tro på Gud." Vad tror du? Vad tror jag?

Är alla människor älskade och accepterade av Gud?

Ja! Jag tror det. Varför skulle de inte vara det?

Varför predikar jag då?

Jo, för att människor ska upptäcka denna sanning!

Jag tror nämligen även på ett liv före döden!

Jag predikar för att människor ska upptäcka möjligheten till, samt därefter låta sig lyftas till, ett människovärdigt / rikt / rikare liv, här och nu! Samt därefter till en överflödande gemenskap med Gud i evighet.

I min ”teologiska världsbild” så föds människor rakt in i Guds famn i samma ögonblick som de gör sin entré i vår värld. Jag tror att barnet tillhör Gud och att barnet har en naturlig kontakt med Gud . Därefter vidtar socialiseringsprocesser varvid `som en dimma´ kan uppkomma mellan människa och Gud. Din och min uppgift som Kristi lärjungar är att få denna dimma att lätta så pass mycket att kontakten mellan människa och Gud återupprättas; Ty du Gud, har skapat mig till relation med dig, och mitt hjärta är oroligt till dess det finner ro i dig.

När jag funderar över exklusivistens hållning så leder den mig in i en logisk absurditet / återvändsgränd samtidigt som jag blir stum i mitt förkunnande, ty;

Om Jesus vore den enda vägen till Gud så borde alla vi kristna hålla mycket tyst; Tanken på att någon som inte fått Kristus för sig predikat på ett trovärdigt sätt ändå skulle ”gå förlorad” är så osmaklig att jag skulle föredra att ”gå förlorad” framför tanken på att tillbringa en evighet tillsammans med den narcissistiskt störde gud som i sin manifest grandiosa hållning skulle ha bestämt något så orättvist, icke-empatiskt och korkat.

Konsekvensen i nästa led av detta mitt resonemang blir att om jag på ett trovärdigt sätt predikar Kristus för en Jude, Muslim eller icke-troende god vän så har jag i själva verket öppnat möjligheten för denne att ”gå förlorad”. Om jag ändå - i detta perspektiv - fortsätter att predika så är det ju jag som är osmakligt korkad och eftersom jag inte är osmakligt korkad och fortsätter att predika så är väl detta i sig ett bevis så gott som något annat för att ...

Den finländske filosofen Georg Henrik von Wright har sagt så här:
"Den förståelse av ett mänskligt fenomen som man lägger fram är alltid bara den för närvarande bästa tolkningen av det iakttagna, aldrig den slutgiltiga förklaringen."

Och nu är det faktiskt så att såväl teologi som t ex gudsbilder / uppfattningar om Gud är mycket mänskliga fenomen. Jag tror att vi ibland blandar ihop dessa mänskliga fenomen med Gud själv. GUD ÄR den GUD ÄR och Kristus är förvisso densamme igår, idag så och i evighet MEN; Vi ser inte Gud / Kristus tydligt genom alla, inte minst teologiska, dimridåer. Det är faktiskt som våra vänner muslimerna uttrycker det: Allah-hå ackbar! Gud är större! Inte stor - inte störst utan just STÖRRE! Större än vad vi kan tänka, förstå och uttrycka.

Den katolska nunnan och professorn i religionshistoria Karen Armstrong menar ”att det inte finns någon objektiv uppfattning om `Gud´: varje generation måste själv skapa en fungerande gudsbild” . Därför är teologin inte statisk utan tvärtom mycket dynamisk. Det är din och min uppgift som teologer på 2000-talet att forma en teologi för 2000-talet. Vi teologer måste forma en teologi som möjliggör för människor i vår kontext att upptäcka så pass mycket av Gud att en levande kontakt - en relation - mellan människa och Gud återupprättas.
En föråldrad / icke-kontextuell teologi är ett hinder för nutidsmänniskan. En kyrka som som lever med en icke-kontextuell teologi blir som en mur mellan människor och Gud istället för det kyrkan skall vara: En bro! I vårt utbildningssamhälle måste en kontextuell teologi inrymma möjligheten att vara intellektuellt hederlig. Jag är inte intellektuellt hederlig om jag säger att jag tror att kristendomen är den enda väg som leder till Gud.

Personligen tror jag att kontextuell teologi med nödvändighet är profetisk. En profetisk teologi står alltid på den lilla / svaga människans sida, d v s i den tradition som den enkle herden Amos från Tekoa i sydriket tog initiativ till för ca 2750 år sen. Jag anser att en kontextuell teologi i Sverige i början på 2000-talet måste betona Rättvisa, Jämlikhet, Solidaritet och Tolerans - även tolerans och respekt gentemot andra religioner.

Den teologiska linje jag förespråkar står i stark kontrast gentemot rörelser / samfund / sekter präglade av fundamentalistism och biblicism .
Jag är inte det minsta förvånad över att rörelser som t ex Livets Ord, med vidhängande trosrörelse-filialer utanför Uppsala, har vissa framgångar därför att lockelsen till det ortodoxa och auktoritära finns i oss alla och därifrån är steget till fundamentalism ganska kort. I en tid när allt omkring oss förändras blixtsnabbt kan tillvaron kännas som ett kaos. Då är det skönt att någon vågar tala om ”vad som gäller” och ”hur det egentligen är”. Vi har en längtan efter visshet och entydig sanning.

Dessutom är det så att alla människor älskar fyrverkerier! Det är helt underbart den korta stund fyrverkeriet pågår. Men efteråt sitter man där med tomma papphylsor. Dessa papphylsor känns extra tomma när nöden och sorgen gör sig påmind. ”Fyrverkeriteologi” är i många stycken den direkta motsatsen till kontextuell teologi. Jag anser att `fyrverkeriteologerna´ trycker ned ett åsiktspaket i hjärnan på folk - ofta med inslag av oproblematiserad Sionism och intolerans gentemot den som inte är en vit, västerländsk, heterosexuell, framgångsrik medelklassman.

Jag är stolt över att vara en del av den kyrka som K G Hammar är primus inter pares för. I sin senaste bok ”ecce homo” sägs mycket som jag anser vara relevant i dessa frågor, t ex:
”När vi motiverar vårt gränsdragande med att Jesus är unik och exlusiv, misstänker jag att det mera handlar om våra egna behov av gränser och vår egen oförmåga att älska än om vem Jeus är” och
”Det finns ofta både en inkluderande och en exkluderande förståelse och tolkning av samma ord och begrepp. Om vi ställs inför ett val, måste vi då inte alltid välja det inkludernde förhållningssättet därför att Jesus alltid i handling tycktes göra det?”

Världen har krympt. Vi kommer ut i världen och världen kommer till oss. Vi lever nu med synagogor och moskéer i våra svenska storstäder. Upplever vi detta som ett hot eller en möjlighet?

En av de böcker som behandlar detta ämne är ”Tro möter tro” skriven av Jan Henningsson. På sid 57 finns en variant av den tänkvärda ”Elefantallegorin”, den kanske kan hjälpa oss i vårt tänkande:

”Man lät fem blinda män känna på en elefant. En och en gick de fram och försökte med händerna få en aning om hur elefanten såg ut. Den ene kände på snabeln, den andra på örat, den tredje på flanken o s v. Efteråt gav var och en sin bild av elefanten: den är rund och rörlig som en slang! den är mjuk och platt som ett stort kålblad! den är bred och slät som en matta! o s v. Alla menade sig ha den rätta bilden av elefanten, men i själva verket hade ingen av dem mer rätt än de andra.”

Jag tror att det är just så när vi troende säger något om Gud. "Det finns ingen kristen Gud, hinduisk Gud eller muslimsk Gud; det kan bara finnas kristna, hinduiska och muslimska uppfattningar om Gud eller ett förnekande av Guds existens från dem som inte vill tro på Gud." + När en människa säger något så säger hon något om sig själv - så tror jag att det är ....

Jag tror att ”Ellefantallegorin” rymmer mycket av kunskap och visdom. Judar, Kristna och Muslimer - alla är vi Abrahams barn. Jesus var jude och hade nog inga intentioner att introducera en ny monoteistisk religion. Inte heller Muhammed hade någon dylik intention. Från början trodde han att judar och kristna hade samma tro , han blev skakad när han fick veta att de var djupt oense om sådant som varken kan bevisas eller motbevisas. Hans intetion torde ha varit att ge den arabiska världen en skrift / en uppenbarelse likvärdig med vad som förut givits ahl al-Kitab ”Bokens folk / en tidigare uppenbarelses folk”: ”Bekämpen icke dem, som fått skriften, annat än på det sätt som är lämpligast .... och sägen `Vi tro på vad som nedsänts till oss och nedsänts till eder; vår Gud och eder Gud är en och samma, och vi är honom undergivna” . Jag är så trött på västkapitalismens demonisering av Islam. Karen Armstrong gör klart för oss att de bästa tiderna i Jerusalems annars tragiska historia var när när härskarna ”Umar och Saladin inbjöd judarna att slå sig ner i Jerusalem” - de sämsta tiderna var när Jerusalem stod under de kristna korstågfararnas styre. Det är för mig uppenbart att när ”Sovjet-kommunismen” och Berlinmuren föll så valde västkapitalismen Islam som världsfiende nr 1. Dessvärre har livet lärt mig att vi människor mår bäst när vi känner trygghet i en grupp - särskilt när vi har en annan grupp av ”de andra” som gemensam fiende. Sådan är världen - men så borde den inte vara. Jag har läst K G Hammars utomordentliga betraktelse på sid 53 i ”ecce homo”. Så vill jag att världen ska vara och det tror jag är vårt uppdrag som Guds medarbetare att förverkliga:

"Identitet inifrån eller identitet genom avgränsning?

Kanske kan vi se ett mönster? När vi försöker uttrycka vår identitet har vi oftast ett behov av avgränsning. Vi behöver tala om vad vi inte är, vem vi inte liknar eller delar identitet med. Vi har ett direkt behov av dem som avviker från oss, därför att det är genom deras existens som vår egen identitet blir synlig. Vi intresserar oss följaktligen mycket för gränsdragningar, för vad andra gör och säger och tänker, för vi i motsats till de andra. Detta gäller alla mänskliga grupperingar. Men inte minst i religiösa och kristna sammanhang är avgränsningsbehovet så uttalat att det är svårt att undgå intrycket att den egna identiteten tydliggörs genom avgränsning. Och det är inte bara ett behov utåt, för att tydliggöra för andra människor vem man är och vem man skiljer sig från. Det tycks lika mycket vara ett behov inåt, mot det egna jaget, en exlusivitet i jagets tjänst.

Så annorlunda med Jesus! Inte i något fall tycks han ha känt behov av att uttrycka sin identitet genom avgränsning. Istället är han bärare av en unik identitet, en identitet som hämtas inifrån. Det handlar om hans gudsrelation …
När vi avskiljer oss från varandra, om än med fromma argument, är vårt avskiljande en återspegling av att den grundläggande relationen mellan Gud och oss inte är hel."

Jag vill i slutet av min fältrapport säga något klokt och då väljer jag att citera Mahatma Gandhi som säger följande i sin självbiografi ”Mina experiment med sanningen” :

”Det mänskliga språket kan endast ofullkomligt skildra Guds vägar. Jag är djupt medveten om att de är obeskrivliga och outrannsakliga. Men om en dödlig människa vågar sig på att beskriva dem, så har hon intet annat att ta till än sitt eget ofullkomliga språk.”