Så stod jag där i Linköpingsvimlet vid vår julgryta. Jag blir förvånad över med vilket motstånd som jag faktiskt ställer mig där. Det känns ganska obehagligt i början. Köttet ligger i motstånd till anden, eller som gamle P (Paulus alltså) skulle sagt: det jag vill göra, gör jag inte, och det jag inte vill göra, gör jag.

Att försöka göra något bra för andra är knappast något att skämmas för.

Efter bara några minuter har den där lite obehagliga känslan släppt och man kan börja att fascineras över människorna som passerar förbi. Två episoder inträffade som jag vill dela med er:

En knappt 30-årig papp kommer fram med sin ca. 2-åriga dotter och säger: ”Nu ska jag lära dig någonting. Det finns bara en arme i världen som man ska stödja och det är Frälsningsarmén”. När han har sagt detta ger han sin dotter en tjuga som hon får lägga i bössan.

En cool ca. 20-årig kille kommer fram och lägger i pengar i bössan och så frågar han vart pengarna går. Jag berättar att vi ger julklappar och mat till behövande i jul. Jaha, säger han, i sverige eller utomlands? Här i Linköping, svarar jag. Då utbrister han: Wow, vad bra ni är! Och så rusar han vidare.

Prioritera att stå vid julgrytan! Naturligtvis för att samla in pengar, men också för din egen skull!