"Detta urgamla kors, av Guds blod färgat rött, förunderligt drar mig till sig. Ty det är på det korset som Han lidit och dött, Han som frälsningens nåd åt mig ger"

Denna vecka kommer min rapport från Örebro och från Askeby-Linghem utanför Linköping samt från mitt eget Dala-Järna! Jag besökte än en gång "Profetiskt Forum" på blåbandsgården i Örebro och den där underbara pionjära, ivriga atmosfären grep verkligen tag i mig på nytt. Jag upplever att det är något Herren vill säga i dessa dagar och det handlar om korset. I varje möte under denna helg så fördes vi så starkt av anden fram till korset. Det var som om Den Helige Ande vill ta oss med fram till kullen där han dog och göra oss försvarslösa inför den kärlek som Gud bevisar till oss!
Den ovanligt inredda "verkstan" i lilla Askeby fylldes med människor både lördag kväll och söndag. Även ovana kyrkobesökare hade letat sig dit och det var en stark förväntan i luften. Guds Ande rörde sig mäktigt och man fick en underbar känsla av att det allmänna prästadömet verkligen fungerade i denna härliga och vitala frikyrkoförsamling. I varje möte hördes profetia med tungotal och uttydning, till stor välsignelse, från helt vanliga verkstadsarbetare och bönder. Även här var det den tydliga bilden av korset som trängde igenom och berörde de församlade mycket påtagligt.

I Dala-Järna upplever jag alltid himmel på jord när lovsången börjar tona. Lovsångarna där har en förunderlig förmåga att finna en "ton" som förlöser hjärtats kärlek till Gud, över alla generationsgränser. Man har ingen känsla av gammalt eller nytt utan bara en djup ringande ton av tillbedjan i ande och sanning. Makalöst!
Helgen kring korset avslutades med nattvardsfirande tillsammans med vännerna från Dalarna. Det är svårt att sätta ord på vad som sker när allt det egna jaget är som naglat vid Kristi kors och friden, styrkan och glädjen i Gud väller fram som en flod av kärlek. Det är räddningen för Sverige.

Jag avslutar med en sång av Erik Leidzén, den kände Frälsningsarmékompositören:

Jag bad om nåden att få se den törnekrönte för min syn.
Att dett under skulle ske,jag bad med blicken vänd mot skyn.
Till sist mitt bönderop fick svar, till Golgata jag fördes fram.
Till Skallens plats. O, hemska namn! Så fyllt av smädelse och skam.
Betäckt av mörker, hopplöshet.
Jag var där, jag var med, när du dödens smärta led.
Vilken vånda i ditt sinn, ingen ångest var som din.
Kärlek sann, seger vann, aldrig jag det fatta kan.
Ett står kvar min synd och skuld det var, som Du o Herre bar.